Inkomstbortfall
Nehej, inte gick det något vidare att minska ner dosen, eller ja, jag vet ju faktiskt inte om det har med dosminskningen att göra men i morse var det näst intill omöjligt att få luft. Förkylt med andra ord. Nu har jag druckit the och försökt få igång halsen men det gör fortfarande ont att prata. Kom i samråd med chefen överens om att jag skulle stanna hemma idag och försöka pallra mig till jobbet imorgon i stället.
Jag tror det är ett bra beslut, hade jag åkt till jobbet idag hade jag nog varit i totalt sängläge imorgon. En dag på 20 mg, idag blir det nog 25 mg, det var inte så länge sedan jag var på lasarettet och är inte speciellt sugen på att hamna där igen så nu tar jag det säkra före det osäkra.
P är ledig idag, komp för att han jobbat helg så jag har lite sällskap här framför friidrotts-VM på TV. Såg just Mustafa "Musse" Mohamed placera sig på fjärde plats i 3000 meter hinder.
Ha det gott!
Kom på en sak...
Jag kom just att tänka på att jag aldrig träffat någon annan som är diagnostiserad med Addisons sjukdom. Inte vad jag vet i alla fall... Kanske skulle man försöka leta reda på någon här i Dalarna? Kan hända att det blir mer "verkligt" och påtagligt att jag inte är den enda som har den här sjukdomen då?
Nåja, det får bli en senare fråga. Först och främst måste jag lista ut när jag är ledig att göra något annat än måsten nästa gång.
Godnatt på Er!
Jag lever...
I dag fick jag ett sms där personen som skickade det undrade om jag hade dött, eftersom det gått ett tag sen jag bloggade sist. Tänkte bara meddela att jag lever, men jag har jobbat och är rätt trött. Bloggar mer i morgon.
Ha det bra!
Back on track
Hej på Er allihopa! Nu är jag tillbaka vid tangentbordet igen. Det var ingen riktigt höjdare att byta kortison kan jag meddela... Nej, jag vet faktiskt inte om det hade något alls med kortisonet att göra att jag fick ta en ofrivillig semester på akutvårdsavdelningen på Falu Lasarett.
I lördags för en vecka sedan beslutade jag mig att jag skulle byta från Hydrocortison Nycomed (10+5+5) till Hydrocortone (10+5+5). Jag mådde lite halvt illa när jag vaknade på lördag förmiddag och kände mig seg och trött. Jag pratade med dem på jobbet och stannade hemma. I söndags var jag riktigt dålig och hade med facit i hand säkert feber. Jag svettades samtidigt som jag frös och yrade till och från. P försökte få upp mig ur sängen och få i mig lite mat men det var i princip ett hopplöst projekt. Framåt kvällen tog jag ett par värktabletter och 5 mg extra Hydrocortone och då piggnade jag på så pass att det i alla fall gick att föra en konversation med mig.
I måndags var jag loj och låg i sängen mest hela dagen, trött och seg men mycket bättre än under söndagen. I tisdags mådde jag inget bättre och ringde därför till endokrinmottagningen på lasarettet och fick prata med en läkare som jag inte haft någon kontakt med tidigare då min läkare har semester. Den nye läkaren tyckte att jag skulle åka in akut och ta lite prover vilket jag också gjorde. Efter att ha konstaterat att min sänka låg någonstans på 130 så fick jag stanna över natten och återgå till mitt gamla kortison igen.
I onsdags hade sänkan sjunkit till 64 men jag upplevde själv att jag mådde sämre än under måndagen och tisdagen och fick därför stanna ytterligare en natt. I torsdags var jag rejält less på allt vad sjukvård och stickfriska sköterskor heter så när jag blev utskriven var det med en lättnadens suck. P kom och hämtade mig och jag åkte hem och sov åtskilliga timmar.
Vad det var för fel är det dock ingen som vet. Jag hade en infektion i kroppen av något slag och nu ligger jag på dubbel dos av mitt gamla kortison Hydrocortison Nycomed (20+10+10), men ska nog börja minska imorgon.
Igår var jag pigg och glad som vanligt och var iväg och jobbade en sväng på eftermiddagen. Sedan var vi ut och käkade middag på favoritrestaurangen som åter öppnat efter sommaruppehållet. Ikväll ska jag ner en sväng och jobba några timmar på videon men vädret är okej så det blir nog inte så mycket folk skulle jag tro.
Nu pyser jag och äter lunch med P. Ha en trevlig lördag!
Koffeinisten har fått "diagnos"...
Är för trött för att blogga egentligen. Tänkte bara meddela att jag enligt min far fått ett brev hem från endokrinmottagningen där det stod att proverna som läkaren begärde för två veckor sedan var felfria. Orsaken till mina problem ska snarare ligga i för mycket stress och för mycket kaffe..
Kaffe? Jag? Hahaha, vilket skämt! Hur ska jag kunna dra ner på min kaffekonsumtion, det är ungefär som att be jultomten sluta äta gröt...
Nu gäspar koffeinisten stort och ämnar ramla i säng vilken sekund som helst. Kom till jobbet klockan tio i morse och lämnade jobbets parkering ganska precis tolv timmar senare. Nu ska jag åter vara där om cirka åtta timmar. Det är tur att man trivs med det man gör i alla fall, äntligen jobbar jag med just det jag vill göra.
Godnatt på Er!
Glömde ringa läkaren och ny garderob...
Hade tänkt blogga igår kväll men då behagade inte blogg.se fungera, så det blev inget av med det. Jag hade även tänkt ringa till endokrinmottagningen i morse för att höra vad de kompletterande proverna sa och förhöra mig om jag ska börja ta mitt nya kortison nu eller om jag ska vänta på provresultat. Det glömde jag såklart, men gör ett nytt försök imorgon bitti.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel, men tyvärr måste jag klaga lite och meddela att något är det. Fy sjutton, vad trött jag varit idag, på dåligt humör och lite halvt illamående i perioder. Kanske är det bara sömnbrist, utmattning eller värmen?
Jo, igår var faktiskt första gången jag kände att jag led när det blev för varmt. Vid Addisons sjukdom är det vad jag kan förstå ganska vanligt att man blir påverkad av värme. Själv har jag trott att jag klarat mig då de enda gångerna jag mår dåligt av värme är i allt för varma duschar och även bastubad är uteslutet. Men igår på jobbet trodde jag att jag skulle svimma av flera gånger, hjärtklappning och fysisk utmattning. Tji fick jag för att jag trodde att jag sluppit undan. Idag har det varit något bättre, om än kännbart besvärligt.
Igår skedde här i lägenheten en förbättring till vår fördel (eller i alla fall min fördel). Efter långa och trägna förhandlingar gav P upp sin garderob - en sådan där man kan gå in i - och bytte garderob med mig som haft en - med mina mått mätt - liten standardgarderob i hallen. Så nu har jag plats för alla mina kläder, åtminstone de som är rena nu, kan kanske komma att bli knivigare om jag tvättar det som är i tvättkorgen... Hur som helst så är det faktiskt en stor lättnad att ha någonstans att göra av sina kläder och förhoppningsvis slippa stressen från klädbergen som hopar sig.
Nu måste det bli sängen för min del, jag är ganska väck i huvudet och känner mig precis som kräftorna nu i kräfttider - levande kokt...
Godnatt på Er och ha det gott!
Tillbaka i egen hög person
Nu är jag tillbaka från min semestervecka som självklart gick alldeles för fort. Det har varit toppen att få komma bort en stund från arbete och vardagstristess. Vädret hade kunnat bjudit till lite mer men det har inte hindrat mig från att bada varje dag i Siljan som höll 18 grader som varmast och 15,5 grader när jag tog ett midnattsdopp i torsdags.
Jag var något stressad natten mot tisdag och överlät då den här bloggen till P - fri att skriva vad han ville och jag tycker att det blev ett bra och värdefullt inlägg. Han berörde en del med att vara diagnostiserad med en sjukdom som inte syns utanpå som är mycket viktig - det är inte så lätt för de runt omkring att alltid minnas att man kanske inte orkar hålla ett "normalt" tempo alla gånger. Jag tänkte återkomma till detta i min nästa krönika på addison.se som förhoppningsvis kommer idag (måndag) eller imorgon.
Jag har nu fått ut mitt nya kortison (Hydrocortone) och funderar på när jag ska börja med det. Jag har hydrokortison Nycomed så jag klarar mig en vecka till. Jag tror jag ska ringa till min läkare nu i början av veckan och fråga hur jag ska göra. Han hade själv en halv fundering på om jag skulle vänta tills vi får svar på de kompletterande proverna han tog förra torsdagen.
Är det någon som har några tips om eller erfarenheter av Hydrocortone eller byte av kortison får Ni gärna lämna en kommentar här nedan.
Som Ni kanske lagt märke till så sitter jag ikväll och skriver vid P:s dator. Anledningen till detta är att jag har lite ont i kroppen och det är mindre påfrestande att halvligga i soffan med hans laptop istället för att sitta vid min stationära burk.
Nu ska jag gå och lägga mig efter en slitsam semestervecka.
Godnatt på Er och ta hand om Er!
Gästspel av P
Måste börja med att meddela att det är P som sitter vid tangentbordet denna julinatt. Lelle har nämligen fullt upp med att packa och förbereda sig inför Classic Car Week. Vi åker upp dit i morgon, Lelle på förmiddagen och jag efter jobbet.
Lelle har haft det lite körigt på sistone och humöret har gått upp och ner. Fullt förståeligt med tanke på att flickstackaren har jobbat 23 dagar i sträck och hade sin första semesterdag i dag. Men denna dag har hon haft fullt upp med annat, exempelvis att ordna det mesta till CCW.
Tänkte ta tillfället i akt och försöka beskriva lite hur det är att leva tillsammans med någon som har Addison.
Lelle berättade tämligen omgående när vi började träffas att hon hade en obotlig och avancerad sjukdom och jag försökte förstå vad detta innebar, vad jag kunde göra för att underlätta hennes vardag och så vidare.
Är dock rädd för att jag inte riktigt lyckats med detta. Det har skett alltför många gånger att jag glömmer bort att Lelle inte klarar av stress och jag kommer på mig själv rätt ofta med att ha råkat försatt henne i ännu en stressig situation.
Det verkar dock svårare än jag först trott att ställa om och komma ihåg att det gäller att ta det lugnt och inte alls stressa till olika ställen, vilket jag ofta gjort tidigare. Jag gillar att ha saker planerade och följer gärna mina plötsliga infall jag får, som omkullkastar mina planer för dagen eller kvällen.
Detta fungerar dock inget vidare när man lever med en person som har Addison. Tvära kast och ändrade planer i sista stund får till följd att kroppen tar upp kortisonet i allt större utsträckning och personen blir snabbare trött och humöret börjar svänga allt kraftigare. I varje fall är det så jag har förstått det hela.
Kortisonet gör att Lelle är pigg på kvällarna, vilket jag som kvällsmänniska bara ser som en fördel. Det dumma är att hon är betydligt kvällströttare än jag och när vi väl kommit i säng, tidigast vid tvåtiden, så ska jag upp fem timmar senare.
Mina sömnvanor har inte direkt varit de bästa sedan jag träffade Lelle, men konstigt nog verkar det som att jag redan efter snart fem månader med henne vant mig med att snitta runt fem timmars sömn per natt. På helgerna försöker jag dock bättra på snittet så gott det går.
Gör dock mitt bästa för att se till att hon får i sig sin medicin vid åtta på morgonen. Eftersom jag är lättväckt, till skillnad från Lelle som säkert skulle kunna sova sig igenom en jordbävning.
Jag hoppar dock högt när hennes alarm ringer vid åtta och väcker Lelle som genast försöker spela klarvaken, men som i själva verket är helt borta och knappt medveten om att hon får i sig medicinen. Sen dunkar hon åter huvudet mot kudden och slumrar vidare, medan jag antingen är på väg till jobbet eller somnar om, beroende på mina aktuella arbetstider eller om det är helg.
På sistone har vi dock provat en ny taktik som än så länge fungerat alldeles utmärkt. Den går ut på att jag går upp vid kvart över sju, ser till att Lelle får sin medicin och gör mig sedan i ordning.
Runt halv åtta väcker jag henne och så far vi iväg till The Golden M - McDonald´s för att äta frukost. På det här viset kommer hon upp i god tid, samt får frisk luft och en kopp kaffe.
På vägen hem släpper hon av mig på jobbet och sen åker hon hem för att göra sig i ordning till att åka till sitt jobb. Sen vi började med denna taktik har hon inte kommit försent till jobbet en enda gång, vilket var rätt vanligt tidigare.
Nåja, mitt lilla gästspel här i Lelles blogg börjar nu gå mot sitt slut. Vet inte riktigt om jag lyckades med mitt syfte, att beskriva vardagen för någon som lever med en Addisonsjuk. Men detta inlägg skiljer sig nog en aning jämfört med de övriga inlägg som Lelle brukar skriva.
Tar mig även friheten att lobba lite för min egna blogg som kan beskådas på denna länk.
Önskar eder alla en trevlig vecka. Vi ska i varje fall ha trevligt uppe i Rättvik på CCW! Lelle hoppas kunna blogga några korta inlägg från mobilen.
Ciao
Att bli tagen på allvar...
I morse vinglade jag sömndrucken ur sängen och slängde i mig en halv kopp kaffe samtidigt som jag kletade ner ögonfransarna med lite mascara. Sedan begav jag mig till endokrinmottagningen i Falun för ett besök hos min läkare och jag kan säga att jag idag blev positivt överraskad.
Förtroendet för den svenska sjukvården har sviktat lite de senaste åren och jag har lärt mig att inte söka hjälp med för stora förhoppningar om att få någon. Idag upplever jag dock att min läkare lyssnade på vad jag sa och tog mig på allvar.
Kontentan av mitt besök blev att jag ska byta kortison och minska dosen ytterligare. Nu äter jag 25mg hydrocortison Nycomed (10+10+5) men i framtiden kommer jag ta 20mg/dygn med Hydrocortone (10+5+5). Dessutom tog han ett prov för att se om det eventuellt kan vara någon form av autoimmun glutenintolerans som gjort att jag inte mått så bra på sistone. Jag tog provet på kemlab på lasarettet och de var snälla och tog det genom fingertopparna istället för att sticka mig i kärlen.
Nu ska jag börja göra mig klar för att vila huvudet på kudden. Ha det så bra!
Godnatt på Er!
Läkaren nästa...
Imorgon klockan 09.30 sitter jag på med största sannolikhet på min läkares kontor och får reda på svaren på provresultaten. Intressant...
Idag har det varit ganska stressigt på jobbet och efter arbetstid satt jag kvar och pysslade lite med en försenad födelsedagspresent till min käre far. Klockan drog ut på tiden och det blev riktigt stressigt sista timmen. Jag kände att jag började bli yr och att pulsen ökade men det fanns inte så mycket annat att göra än att bita ihop. Kommer knappt ihåg den 4,5 mil långa bilfärden hem och klev innanför dörren med jordens huvudvärk. Måste börja varva ner nu...
Ska försöka hinna blogga upp vad läkaren sa imorgon kväll när jag kommer hem från jobbet. Jag har även ett blogginlägg på gång med lite funderingar runt hur mycket man ska fundera/planera hur man vill ha det när man dör. Jag är i och för sig bara 24 år men livet är inte för evigt och jag har redan lärt mig läxan att det kan vara slut mycket fortare än man tror. Nåja, vi får se när det dyker upp, det dröjer nog inte allt för länge...
Godnatt på er kära bloggläsare!
Bara fem dagar kvar nu...
Jag mår faktiskt inget vidare nu, har inte gjort så på ett ganska bra tag. Det är magen som strular och kroppen tar nog inte upp kortisonet ordentligt, har lite yrsel med jämna mellanrum medan jag mår riktigt hyffsat andra stunder. Det ska bli intressant att se vad läkaren säger på torsdag.
Har jobbat i Leksand idag och ska göra så även imorgon på torsdag och fredag. Sedan följer lördag och söndag kväll på videon. När jag går av mitt skift klockan 22.00 på söndag kväll är jag ledig en hel vecka, men jag har då också arbetat 23 dagar i sträck.
Troligtvis så är det för att jag arbetat så mycket som kroppen inte riktigt vill hänga med. Det känns som om det är mycket som blivit lidande på sistone. Jag och P har knappt sett varandra de senaste veckorna i och för sig var han bortrest förra helgen, men till veckan har han några dagars semester och har storsint nog gått med på att spendera dem med mig uppe på Classic Car Week i Rättvik.
Det är årlig traditon att jag och min käre far åker upp och har en minisemester på Classic Car Week varje år. I och för sig blir det inte bara semester då Siljans Fartygsförening är med och vi ställer upp med våra fartyg och visar upp dem på "Ångbåtens dag" på torsdagen vecka 31. Hoppas innerligt att vädret blir bra. Det är så trist när det regnar och man inte kan sola och bada på dagarna. Kvällarna brukar bli ganska blöta oavsett väder...
Bild från Great Lake Day och Ångbåtens dag på Classic Car Week 2004
Nu ska jag sova. Godnatt på Er!
Nattligt besök...
Hemma i Borlänge vid min dator 12.35 - måndag 23 juli
Jag har massor att göra innan jag ska till jobbet men jag orkar inte, annars hade jag kanske diskat eller något annat vettigt men det känns inte som en sådan dag idag bara... Tänkte istället berätta för er om en rolig incident som inträffade på Mora Lasarett när jag blev diagnostiserad med Addisons sjukdom i höstas.
Jag låg på intensiven de första fyra-fem dagarna men när läkarna kom på vad det var för fel och började ge mig kortison flyttade jag ner på Medicin avdelning 50. Där fick jag ett rum för två personer och snälla som de var lät de min pappa ta sängen bredvid så jag skulle slippa vara ensam.
Hur ska jag beskriva det här nu då? Min pappa hade sängen som låg närmast dörren och jag låg i den längst in i rummet. Alldeles utanför dörren till salen fanns en toalett. Det var kväll och jag och min pappa gick och lade oss. Ni vet hur de bäddar sjukhussängar? De viker runt lakanen runt madrassen så det blir som en sovsäck ungefär. Min pappa vek bara upp ett hörn och kröp ner. Jag antar att jag speedad på kortison låg och pratade en bra stund innan vi somnade.
Klockan kvart i tre på natten vaknar min pappa av att det är någon som står och rycker i lakanet som till störst del fortfarande är nerstoppat under madrassen. Han tror att det är jag som är dålig undrar varför jag inte kallat på nattsköterskan. När han sträcker ut handen och tänder lampan står det en stor gammal man i vit nattskjorta och håret spretandes åt alla håll böjd över honom. Min pappa finner sig snabbt och säger: "Men nu har du nog kommit fel". Varpå mannen ryggar tillbaka och börjar gå mot min säng och min pappa säger: "Nej, nej, där ligger det en tjej!" Vår nattgäst fastnar vid mitt sängbord där jag i vanlig ordning (eller är det oordning?) spridit ut mina sminkprylar och hårborstar. Jag vaknar med ett ryck när saker börjar flyga ner från bordet och får en smärre chock när jag ser mannen som ger ett minst sagt galet intryck.
Helt plötsligt kopplar det nog för mannen att han gått vilse och han säger: "Oj, oj, nu har jag nog kommit fel" och så lämnar han vårt rum. Jag och min pappa skrattar så vi vrider oss i sängarna, mycket av spänningarna som varit för att jag var sjuk släpper nog samtidigt och vi får knappt luft. Efter en stund, när vi lugnat oss, säger min pappa att han ska gå och lätta på trycket när han ändå är vaken. Så iförd bara kalsonger och sandaler öppnar han dörren och går ut från rummet. Nästan lika snabbt kommer han inflygande i rummet igen och kastar sig på sängen igen och exploderar återigen i skratt. Jag försöker få ur honom vad det är som hänt och efter ungefär fem minuter lyckas han berätta:
Han öppnar dörren och går ut från vårt rum och alldeles till vänster finns dörren till toaletten så han öppnar den och där inne med släckt lyse, ovanpå toalettlocket sitter vår nattlige besökare med armarna på handikappstöden. Min pappa reagerar som de flesta andra skulle göra om de springe på någon på toaletten; han rycker till samtidigt som han säger "Oj, ursäkta" och börjar stänga dörren. Då hör han innifrån mörkret på en smått underlig dialekt "Har dou kommit fel?" varpå min pappa med skrattet i halsen rusar in i vårt rum igen.
Efter att min käre far med andnöd efter skrattattackerna berättat vad som hänt ringer jag på nattsköterskan för att hon ska få hjälpa den uppenbarligen lite förvirrade mannen till sin sal. Helt plötsligt hör vi ett illvrål utanför vår dörr och en röst som säger "Ska du ge mig en hjärtattack eller?" Sköterskan har helt säker på att alla på avdelningen sover - förutom jag då som just larmat, så när hon är på väg in i vår sal blir hon givetvis livrädd när vår nattlige gäst slänger upp dörren till toaletten hon just ska passera. Nattsköterskan öppnar dörren till vår sal och frågar om vi behöver hjälp, jag förklarar snabbt att vi haft besök av mannen på toalettlocket och att han nog behöver lite assistans...
Med så mycket kortison i kroppen var det sedan omöjligt att somna om för min del, men det gav i alla fall oss och personalen på avdelningen ett gott skratt.
Ha det bra!
Tuff natt, tuff helg...
Inatt har det varit ganska tufft, inte många timmars sömn. På lunchen idag ska jag ta prover inför läkarbesöket om knappt två veckor. Det är bara det lilla kruxet att jag är så vansinnigt rädd för sprutor och nålar. Som tur är har jag hittat en snäll sköterska på Leksands vårdcentral som sticker mig med "butterfly". Det är inte nål som man är van vid utan mer som en slang som sticks in i venen. Fördelen med en sådan är att det är lättare att få blod även om patienten blir så rädd att blodkärlen drar ihop sig. Jag håller tummarna för mig själv...
P åkte för en stund sedan till Växjö och blir borta till söndag. Vi har inte varit borta från varandra en enda dag sedan mars. Det känns konstigt. Han ska ner på fest med några kompisar från utbildningen i Vetlanda. Att det är hans ex-flickvän/vän/pluggpolare som har festen gör inte att det känns mindre konstigt direkt...
Jag har träffat henne en gång och hon verkar vara en go och trevlig tjej - inget ont så - det känns bara lite avigt att sitta hemma i hans lägenhet och titta på skarven i tapeten. Nej, skämt åsido, jag ska jobba i Leksand idag och på videon lördag, söndag och måndag kväll och ikväll efter jobbet ska jag nog ut och ta en öl med min bästa vän (F1). Han har lovat att ställa upp som sällskap och "tankeskingrare" under helgen. Är honom evigt tacksam.
Nu måste jag dra iväg till jobbet, kanske blir det någon timme övertid idag också? I tisdags blev det två och en halv och i onsdags fem och en halv, det vill säga jag var på jobbet i tretton timmar.
Nej, ha det bra så länge!
Full fart hela juli...
Nu har det börjat. Från och med i söndags är jag inte ledig en enda dag förrän måndag 30 juli. Helgerna och måndagarna (som normalt är min lediga dag) är jag i videobutiken och tisdaga - fredag hos fotografen i Leksand.
Nu är jobben högprioriterade och om jag ska orka så måste mitt primära fokus ligga på arbetena och mitt egna välbefinnande. Så om det går några dagar utan att jag ger några livstecken från mig här i bloggen, är förklaringen att det är lite mycket just nu.
För övrigt har förkylningen börjat släppa och jag är bara lite smårasslig i halsen. I fredags var jag i alla fall tillbaka på jobbet igen. Igår började arbetsveckan hos fotografen i Leksand med en hyffsad övertid. Det är så fruktansvärt mycket att göra och P var och spelade innebandy så då tänkte jag att jag likväl kunde fortsätta en stund till. Skulle slutat klockan 18.00 men satte mig inte i bilen förren 20.40. Snart ska jag dra iväg upp till metropolen Leksand igen för en ny arbetsdag.
Den 26 juli har jag kontroll hos min läkare på endokrinmottagningen. Det ska bli intressant att se vad han säger om proverna, jag har ju inte mått sådär supertoppen de senaste månaderna...
Nej, nu börjar en ny dag. Ta hand om Er!
Hemma och sjuk...
Hemma i Borlänge vid P:s dator 15.06 - onsdag 4 juli
Jag är jätteförkyld - ont i halsen och snuvig. Det blev inte att åka till jobbet idag, jag har fullt sjå att ta mig runt här i lägenheten. Igår hade jag nog feber också, kände att jag låg på gränsen för vad kroppen orkar i kortisonbrist nästan hela dagen. Men så är man så envis och inte vill ta något extra för man vet att man med största sannolikhet inte kommer kunna sova och att man ser ut som en fotboll i ansiktet dagen efter.
Sitter i soffan med P:s laptop i knät. Orkar inte sitta upprätt vid min dator, han är i alla fall på jobbet så det går nog bra att jag lånar den en sväng för att blogga lite... Vet inte hur jag ska göra för att bli frisk, just nu känns det ganska avlägset.
En sak som jag upplever sedan jag fick addison är att så fort man blir minsta förkyld så är det som man över en natt tappar all kondition. Det blir en prestation att gå i trappor, laga mat, ja till och med att resa sig ur soffan.
Nu måste jag dock resa mig ur soffan. Kom just på att jag glömt att ta 14.00-kortisonet.
Ha det så bra så länge!
\m/
Festival var det...
Hemma i vid P:s dator 13.13 - onsdag 4 juli
Ja, i helgen var det festival här i stan. Det blev riktigt lyckat, jag såg i och för sig inte alla band jag ville se men så blir det väl nästan alltid... Såg i alla fall bland annat Backyard Babies, Vader, Bob Log III, Miss Li och Alice Cooper. På lördagen såg jag även den hemlige artisten som var oannonserad innan festivalen började - Lars Winnerbäck.
Winnerbäcks konsert var väl egentligen också den enda där jag kände av de gamla panikkänslorna och yrseln av trånga folkhav. Men å andra sidan kan man fråga sig vem som inte gjorde det? Det var extremt trångt vid scenen och det var riktigt hårt tryck, arrangörerna hade ju placerat den folkkäre artisten på den minsta utomhusscenen - hur tänkte de då?
Med tanke på att vi var sex personer här i lägenheten så blev jag själv förvånad när jag nu kom på att jag sov minst lika mycket som jag gör i vanliga fall. I söndags var det i och för sig ganska tungt att kliva iväg till jobbet (men det hade nog mer med helgens alkoholkonsumtion än något annat att göra).
Helt enkelt: Fantastiskt rolig helg!
Ha det gott!
Snart är det festival...
Ber återigen om ursäkt för att jag inte uppdaterar här så ofta. Nu har det varit mycket med båda mina arbeten och så har jag och P flyttat in några av mina saker i lägenheten. Bland annat soffa, soffbord och glas och porslin. Har grejat i lägenheten för att hinna klart innan våra festivalgäster kommer på torsdag.
Jo, på torsdag drar den musikaliska delen av Peace & Love-festivalen igång här i Borlänge. I år beräknas det komma ungefär 20.000 besökare per dag. Vi blir sex personer som ska bo här i ettan på 39 kvadratmeter(!). Det blir nog trångt men mysigt.
Nu måste jag gå och lägga mig ser fyrdubbelt i kors för tillfället. Jag hoppas återkomma imorgon med ett nytt inlägg och kanske eventuellt en krönika till addison.se under morgondagen.
Ta hand om Er och godnatt på Er!
Hemma...
Jag har ett hem (tror jag i alla fall?). Jag har ett ställe jag kan kalla för "hemma". P och jag bor numera tillsammans.
Det senaste året har jag varit skriven hos min pappa i Leksand men levt mitt liv i väskor och påsar och sovit hos olika vänner och familjemedlemmar. Att inte riktigt veta var man hör hemma kan vara ganska påfrestande. Att ha hela sitt vuxna liv magasinerat i flyttlådor. Missförstå mig rätt, jag har alltid och är alltid välkommen att bo hemma hos min käre far, men har man en gång flyttat hemifrån så är det ganska svårt att flytta tillbaka. Jag vet inte riktigt varför det är så?
Jag tror inte P förstår fullt ut vilket orosmoment han lyft från mina axlar genom att säga att jag kan bo tillsammans med honom, att han vill ha mig här och att jag kan säga att jag är "hemma". Mitt liv har blivit ett stort stressmoment fattigare och det har jag min underbara pojkvän att tacka för.
Midsommarafton firade vi uppe i Leksand på båtarna. Det blev ganska lugnt men ändå kom vi inte i säng förrän efter halv fem i morse. Dagen var stressig och jag kände mig helt ur fas när vi till slut kom till Leksand. När det var dags för 19.00-medicinen tog jag 10mg istället för mina numera vanliga 5mg. Jag piggnade till framåt 22-snåret.
Idag har jag däremot upptäckt att jag är väldigt svullen i ansiktet. Det märks att det är känsligt med kortisonet. Nu på kvällen tog jag 5mg som jag gjort de senaste veckorna och är vid det här laget ganska trött.
Hoppas Ni fick en bra midsommar kära bloggläsare!
Godnatt på Er!
Back in business...
Det har varit tyst från mig här i bloggen under helgen. Det har dock inte berott på att någonting har varit fel - tvärtom. Jag har ägnat helgen åt att jobba och sova. Jo, Ni läste rätt - jag har sovit! Det verkar som att dosminskningen faktiskt har gett resultat. Nu har jag varit riktigt trött på kvällarna och mer eller mindre fått kämpa för att hålla mig vaken någorlunda länge.
Den mentala biten har också vänt. Jag börjar återigen känna mig lite mer som mitt positiva gamla jag.
I fredags var jag hemma hos min moder i Insjön och badade vedeldad tunna med lillasyster och två kompisar till henne. Det gjorde mirakel med nacken och ryggen som jag haft lite känningar av sedan jag drog ner på kortisonet.
I lördags satt jag ute i solen nere på gården och pratade med P:s grannar till jag började jobba klockan 16.30. Något som jag upplever som en skillnad mot tidigare, jag har i och för sig aldrig haft problem att bli brun, men den här sommaren går det attans så fort. Har inte "pressat" i solen mer än ett par gånger hittills i år och jag börjar redan anta "pepparkaksfärg". Det som inte är lika uppmuntrande men som verkar vara en ofrånkomlig bieffekt är att pigmentfläcken på överläppen jag hade förra sommaren börjar bli mer framträdande igen. Nåja, det köper jag.
Igår jobbade jag förmiddag på videobutiken och där var det nästintill kaos när halva stan skulle se på film i regnvädret. Kvällen tillbringade jag och P i soffan där vi tittade på Johan Rehborg i monologen "Hur tänker hon?". Riktigt träffsäker på sina ställen och skratten avlöste varandra.
Nu är veckan fylld med arbete men på midsommarafton är jag i alla fall ledig. Vad som händer då är dock ännu inte spikat. Jag är sugen på att åka upp till Leksand och fira med "båtfolket".
Ta hand om Er så syns vi här snart igen!
Tänk vad en tanke kan göra
I Borlänge vid min dator 09.10 - fredag 15 juni
P läste nog mitt inlägg om att jag var nere igår. För när han kom hem från fotbollsträningen hade han med sig denna för att muntra upp mig.
Jättegulligt av honom och jag blev på lite bättre humör.
Nu ska jag iväg till jobbet.
Ha en trevlig dag!
