Smart Lelle, riktigt smart...
Jaha, nu var det så där riktigt längesedan jag bloggade igen. Det har börjat torna upp sig inför jul på jobbet och jag känner stressen ligga på, men annars är det bra. Eller ja, nästan. I fredags fick jag den brilljanta idén att skära av mig fingertoppen på vänster pekfinger. Helt och hållet slarv när jag skulle skära isär några bilder som kommit ur printen. Gissa om jag blev förvånad när en bit av fingret ramlade ner på skärbordet, det tog ärligt talat ett tag innan jag förstod vad jag gjort, och sedan började det blöda...
Nu har jag fingret bandagerat och ska in på vårdcentralen imorgon så att sköterskan som lappade ihop mig kan kontrollera att det inte blivit någon infektion. Längre än så här blir inte dagens inlägg då det är något besvärligt att skriva utan hjälp av ett pekfinger.
Jag återkommer...
Ha det så bra!
Nu har jag fingret bandagerat och ska in på vårdcentralen imorgon så att sköterskan som lappade ihop mig kan kontrollera att det inte blivit någon infektion. Längre än så här blir inte dagens inlägg då det är något besvärligt att skriva utan hjälp av ett pekfinger.
Jag återkommer...
Ha det så bra!
Hopplösheten med sjukvårssystemet...
En av mina vänners mamma ringde mig tidigare idag. Tydligen mår inte den yngsta dottern i familjen så bra. Hon är mitt i tonåren och har det senaste året drabbats av något som läkarna inte kan diagnostisera. Hon lider av svimningsanfall, orkeslöshet, muskelvärk och vad som verkar vara mental utmattning.
Jag har träffat den här tjejen en del under min uppväxt då hennes storasyster var en av mina bästa vänner under skoltiden. Hon har alltid varit glad och positiv, idrottat mycket och när det inte funnits tjejlag i de sporter hon varit inresserad av har hon tränat och spelat med killarna. Hennes mamma berättade idag att hon nu slutat med alla aktiviteter och att det är svårt att över huvud taget motivera henne till något. Hon är nedstämd och har ont i kroppen.
De har sökt vård och läkare har tagit diverse prover på henne (blodprover, ryggmärgsprov, magnetkameraröntgen samt letat efter muskelsjukdomar) men utan resultat. Precis som det var för mig så säger läkarna att hon är frisk trots att de inte lokaliserat vad som är fel.
Min väninnas mamma har tack vare att jag drabbats hört talas om Addisons sjukdom och funderat om det kan vara samma sjukdom som drabbat hennes dotter. När läkarna inte hittat något annat fel har hon undrat om de inte möjligtvis skulle kunna ta ett prov för att försäkra sig om att det inte är Addison som hennes dotter lider av har hon mötts av kalla handen och nästan ilska från läkarna. Antagligen känner de sig förorättade när patientens mamma försöker hjälpa till, en sjuk slags stolthet...
Nu behöver det inte vara så att det är det hon lider av men varför inte undersöka saken? Det är nämligen också så att en läkare vid Leksands vårdcentral inför min farmor uttryckt sin förvåning över utbredningen av autoimmuna sjukdomar i Leksand med omnejd. Jag vet om några fler fall av Addisons sjukdom i Leksand, ett av dem var en man som kom från Leksand men som var skriven i en annan kommun när han förgäves sökte vård men fick svaret att det var "psykiskt". Han dog på lasarettets akutmottagning innan läkarna kunde diagnostisera honom, inte ens 30 år gammal.
Mamman till tjejen som nu mår dåligt uttryckte idag sin förtvivlan och undrade om det skulle behöva gå så långt innan hon kunde få ett svar på vad som var fel. I det läget är det svårt att svara, hade jag varit lite äldre, haft ett svagare hjärta eller förutsättningarna sett annorlunda ut för mig hade nog även jag fått min diagnos postumt.
De råd jag kunde ge var att inte ge upp. Jag rekommenderade henne att söka upp den privatläkare som försökte hjälpa mig när alla andra vårdinstanser visade mig kalla handen. Jag sa att jag vet att det kan kännas hopplöst men att fortsätter man inte "slåss" med systemet har man förlorat. Utan min far som kämpade för att få mig under vård hade jag aldrig suttit här och skrivit detta inlägg.
Jag hoppas de finner hjälp någonstans i det svårforcerade sjukvårdssystemet. Att känna sig misstrodd varenda gång man söker läkarvård inger en känsla av hopplöshet och vanmakt som är svår att sätta sig in i. Jag lider med tjejen och hela hennes familj och hoppas av hela mitt hjärta att de ska få en diagnos - någonting. Det är omöjligt att laga något man inte vet vad det är för fel på...
Många Kramar till Er bloggläsare och familjen H.
Jag har träffat den här tjejen en del under min uppväxt då hennes storasyster var en av mina bästa vänner under skoltiden. Hon har alltid varit glad och positiv, idrottat mycket och när det inte funnits tjejlag i de sporter hon varit inresserad av har hon tränat och spelat med killarna. Hennes mamma berättade idag att hon nu slutat med alla aktiviteter och att det är svårt att över huvud taget motivera henne till något. Hon är nedstämd och har ont i kroppen.
De har sökt vård och läkare har tagit diverse prover på henne (blodprover, ryggmärgsprov, magnetkameraröntgen samt letat efter muskelsjukdomar) men utan resultat. Precis som det var för mig så säger läkarna att hon är frisk trots att de inte lokaliserat vad som är fel.
Min väninnas mamma har tack vare att jag drabbats hört talas om Addisons sjukdom och funderat om det kan vara samma sjukdom som drabbat hennes dotter. När läkarna inte hittat något annat fel har hon undrat om de inte möjligtvis skulle kunna ta ett prov för att försäkra sig om att det inte är Addison som hennes dotter lider av har hon mötts av kalla handen och nästan ilska från läkarna. Antagligen känner de sig förorättade när patientens mamma försöker hjälpa till, en sjuk slags stolthet...
Nu behöver det inte vara så att det är det hon lider av men varför inte undersöka saken? Det är nämligen också så att en läkare vid Leksands vårdcentral inför min farmor uttryckt sin förvåning över utbredningen av autoimmuna sjukdomar i Leksand med omnejd. Jag vet om några fler fall av Addisons sjukdom i Leksand, ett av dem var en man som kom från Leksand men som var skriven i en annan kommun när han förgäves sökte vård men fick svaret att det var "psykiskt". Han dog på lasarettets akutmottagning innan läkarna kunde diagnostisera honom, inte ens 30 år gammal.
Mamman till tjejen som nu mår dåligt uttryckte idag sin förtvivlan och undrade om det skulle behöva gå så långt innan hon kunde få ett svar på vad som var fel. I det läget är det svårt att svara, hade jag varit lite äldre, haft ett svagare hjärta eller förutsättningarna sett annorlunda ut för mig hade nog även jag fått min diagnos postumt.
De råd jag kunde ge var att inte ge upp. Jag rekommenderade henne att söka upp den privatläkare som försökte hjälpa mig när alla andra vårdinstanser visade mig kalla handen. Jag sa att jag vet att det kan kännas hopplöst men att fortsätter man inte "slåss" med systemet har man förlorat. Utan min far som kämpade för att få mig under vård hade jag aldrig suttit här och skrivit detta inlägg.
Jag hoppas de finner hjälp någonstans i det svårforcerade sjukvårdssystemet. Att känna sig misstrodd varenda gång man söker läkarvård inger en känsla av hopplöshet och vanmakt som är svår att sätta sig in i. Jag lider med tjejen och hela hennes familj och hoppas av hela mitt hjärta att de ska få en diagnos - någonting. Det är omöjligt att laga något man inte vet vad det är för fel på...
Många Kramar till Er bloggläsare och familjen H.
Jag lever, det är lugnt...
Hej! Sitter på jobbet nu men ville bara tala om att jag lever och har hälsan. Det är mycket med flytten ännu. Jag ber om ursäkt för mitt urusla engagemang i bloggen. Nu lovar jag dock att jag ska blogga minst ett inlägg till kvällen.
Åter till jobbet...
Ha en trevlig dag!
Åter till jobbet...
Ha en trevlig dag!
