Ett år senare...
Borlänge 17.40, fredag 31 augusti
Imorgon är det den 1 september. Imorgon är det ett år sedan min käre far ringde efer ambulansen och jag hamnade på intensiven. På tisdag är det ett år sedan jag fick mitt första kortison och på torsdag är årsdagen för min diagnos.
Året som gått har inte varit likt något annat i mitt liv. En enorm livsglädje, några svackor, en vår med insomnia men allt som allt har det varit det bästa året i mitt liv.
Den som vill läsa mer om hur jag fick min diagnos kan göra det här.
Ha det bra!
Ett år senare fick mej också att tänka tillbaka.Jag fick min första kortison den 3:e oktober förra året ,cirka en månad senare än dej.Samma dag fick jag min diagnos.Den 27:e september åkte jag ambulans in. Det tog alltså 6 dagar att komma på diagnosen,ändå var jag på universitetssjukhuset i Malmö.Jag låg inlagd i 12 dagar och 6 dagar två veckor senare.Jag har verkligen en annan syn på livet sen dess.Ingenting är självklart!Men just nu mår jag faktiskt himla bra.
Annika
Annika: Ja, det är skrämmande att det är en sjukdom som är så svår att upptäcka. Det finns dem som det inte gått lika bra för som dig och mig... Ingenting är självklart, jag ser det som en gåva, en andra chans att leva livet som jag vill att det ska vara, i alla fall i så stor utsträckning som möjligt.
Ha det bra!
