Mitt liv fram till diagnosen...
Jag: Döpt Elena, kallas Lelle av mina vänner
Född: 1983 i Leksand, Dalarna
Familj: Uppvuxen med pappa sedan två års ålder, mamma och halvsyster (16 år).
Utbildning: Medieprogrammet på gymnasiet, Mediekommunikationsprogrammet på högskolan Dalarna.
Arbetar: Sedan snart sex år tillbaka extra på en videobutik. Nu arbetar jag även timmar som bildredigerare åt en fotograf.
Uppdatering: Sedan början av 2007 arbetar jag som nöjesreporter och redigerare på en morgontidning i Dalarna.
Diagnoser: Morbus Addisons sjukdom och Autoimmun B12-vitaminbrist.
Anlag:
Gammelfarfar - Autoimmun B12-vitaminbrist
Farmor - Struma
Pappa - Diabetes typ 1
BÖRJAN PÅ HISTORIEN(?)
Ja, var ska man börja någonstans? Ingen har kunnat svara på hur länge jag har haft problem relaterade till Addisons sjukdom eller Perniciös anemi. Jag börjar väl min historia när jag först började frekventera den svenska sjukvården.
1997
December - svimmar första gången, jag är då fjorton år gammal. Skolsyster och ungdomsmottagningens läkare konstaterar lågt Hb (hemoglobinvärde). Fick järntabletter samt p-piller (på grund av mycket kort menstruationscykel).
1998 - 1999
Svimningsanfallen fortsätter. Jag lämnar blodprover, EKG, EEG och hjärnröntgen genomförs. Inget fel.
1999
Hösten - börjar gymnasiet och blir förkyld både lätt och ofta. Hemma från skolan en del.
2000
Februari - träffar killen som jag kommer att leva med de nästföljande fyra åren.
2002
Februari - flyttar till Borlänge med killen.
Mars - får lunginflammation som inte vill ge med sig. Får olika mediciner bl.a. astmasprayer av alla de slag.
Maj - jag tar studenten och dåvarande sambons föräldrar ger mig en nybörjarkurs i golf. Under sommaren tillbringar vi ganska mycket tid på golfbanan och ovana vid rörelserna i svingen sträcker vi ryggen båda två. Sambon gick några gånger till naprapat och blev återställd. Jag gjorde detsamma men blev bara av med värken för några dagar efter varje behandling.
Hösten - börjar på Mediekommunikationsprogrammet vid Högskolan Dalarna. I långa perioder var det stört omöjligt att hålla ögonen öppna på föreläsningarna (det gick så långt att jag utvecklade en teknik där jag kunde anteckna och blunda samtidigt).
2003
Våren - går åter till ungdomsmottagningens läkare och beklagar mig över håravfall. Tar nya blodprover. Läkaren tror att jag svälter mig själv (absolut inte). Vill ta fler prover. Gör också det, men vårdcentralen strular och glömmer skriva datum på proverna. Ber mig återkomma någon gång under sommaren. Har ledsnat ur vid det laget och struntar i det.
Hösten - förkylningarna och värken i nacken och skuldrorna avlöser varandra. All energi lägger jag på skolan och det lilla som blir över använder jag till på arbetet på videobutiken i den mån jag tar mig dit. Givetvis blev mitt förhållande lidande och jag började få hemska humörsvängningar och raseriutbrott i princip utan anledning.
2004
Mars - det tar slut mellan mig och sambon och någon månad senare flyttar jag ut och in i en egen lägenhet.
Sommaren - skrämmer till och med mig själv. Skulle jobba på videobutiken på kvällen. Kände att jag det var ett svimningsanfall på gång, men jag höll i något jag skulle ställa ifrån mig och det nästa jag minns är att jag vaknar på golvet bakom min soffa och ser hur jag rivit ner en massa prydnadssaker från en byrå innan jag slog i betonggolvet. Krampar i armen. Själv vet jag inte hur länge jag var borta men det kändes inte som ett vanligt svimningsanfall.
Hösten - börjar läsa en 3D-kurs på högskolan och blir i oktober tillsammans med en kurskamrat. Vi flyttar i princip ihop omgående.
2005
Våren - värken eskalerar, det börjar bli jobbigt att bära på kassar när man varit och handlat. Nya sambon får ofta komma ut till bilen och hjälpa mig att bära in saker. Är också fruktansvärt trött nu. Börjar sova några timmar på eftermiddagen när jag kommer hem från skolan.
BÖRJAR BLI GANSKA SJUK
2005 forts.
Augusti - sambons mamma har haft ont i magen en längre tid och får besked om en mycket svårartad form av cancer.
September - nu är det sista terminen på min utbildning och jag börjar med C-uppsatsen. Samtidigt börjar jag få känningar i magen och tror att det är ett magsår i antågande. Sambons mamma börjar få strålning och cellgift.
November - det svider fortfarande i magen och jag börjar äta Losec som jag får av en släkting. Det känns bättre ett tag. Är fruktansvärt trött och sliter med uppsatsen. Sover cirka tolv timmar om dygnet.
2006
Januari - söker på vårdcentralen i Borlänge för värken i nacken och skuldrorna och domningar armarna. Läkaren vill skriva ut antidepressiva. Jag vill inte och ber om en annan läkare.
Blir klar med C-uppsatsen och tar ut min filosofie kandidatexamen och planerar examensmiddag. Det blir ingen. Sambons mamma får besked om att de gjort allt vad de kunde och att strålning och cellgifter inte fungerat.
Februari - glömmer låsa bilen en kväll och går ut utan ytterkläder på mig. Blir röd och fnasig på överläppen och knogarna. Tror att jag frostskadat mig - mörknar efterhand och får pigmentfläckar.
Sambons mamma åker akut in på lasarettet och kommer aldrig mer ur sängen. Skickas hem efter några veckor för vård i hemmet. Mycket slangar och apparater.
Mars - har nästan helt tappat matlusten. Får träffa en ny läkare för värken och domningarna, han ger mig remiss till sjukgymnast. Sambons mamma är inte längre kontaktbar. Det stormar hårt hemma hos oss för det mesta, sambon gör slut och tar tillbaka mig några gånger.
April - nu tar det slut för sista gången mellan mig och sambon. Jag är helt mentalt utmattad, packar ihop det viktigaste i bilen och flyttar hem till min pappa i Leksand. Samma natt som jag lämnar Borlänge går sambons mamma bort. Börjar gå hos sjukgymnasten och får massage, det lindrar i alla fall för stunden. Väger omkring 66 kg.
Maj - ex-sambons mamma begravs. Börjar söka arbete. Missar jobbet på videobutiken mycket och i slutet av maj så börjar jag att spy när jag känner mig stressad. Min pappa gnäller och tycker inte att jag får något gjort och chefen undrar vad jag håller på med. Sjukgymnasten tycker att jag ska söka läkarvård igen, ser att jag inte mår bra.
Juni - får komma till en läkare på vårdcentralen i Borlänge (orkade inte adressändra) hon sjukskriver mig en månad för att hämta mig efter vad hon tror är mental utmattning på grund av det som hänt under våren. Tappar mycket hår. Äter nästan ingenting.
Juli - försöker gå tillbaka till jobbet, orkar inte. Har så ont i kroppen att jag har stora problem att klä mig själv, strumpor är nästan uteslutet. Min pappa hjälper mig med strumporna och försöker få i mig mat. Blir det för mycket mat på tallriken så spyr jag innan jag börjat äta. Min mamma är hemma och är sjukskriven så jag är hos henne och min syster de dagar i veckan som min pappa måste arbeta. Mitt humör är fruktansvärt och jag är rent av riktigt elak mot människorna runt omkring mig. Orkar inte längre lyfta fötterna så jag kan koppla och bromsa när jag kör bil. Försöker få komma in till vårdcentralen i Leksand. Får kalla handen. Har vid det här laget blivit riktigt mörk i hyn över hela kroppen. Tappat 13 kg i vikt sedan april.
Augusti - min pappa kör mig till vårdcentralen i Borlänge. Läkaren vägrar ta några blodprover på mig fastän jag ber om det. Orkar inte gå upprätt utan min pappa får stödja mig. Läkaren skickar en remiss till psykmottagningen. Helst vill han inte sjukskriva mig men gör det till slut ändå. Förklarar att jag inte kan köra bil och inte kan ta mig till jobbet.
Sover en natt hos min mammas nya man, ska gå på toaletten på natten men kollapsar i hallen och tar mig nästan inte upp. Spyr upp nästan allting jag äter och dricker nu.
En vän till familjen ordnar så en privatläkare i Leksand tar emot mig. Jag får lämna prover. De flesta tror vid det här laget att jag har anorexia. Sköterskan som tar proverna ser vilket skick jag är i och ringer hem på eftermiddagen och säger att vi måste åka in akut då hon inte törs vänta på provsvaren. Min pappa kör mig på kvällen till akuten på Falu Lasarett. Läkaren där tar några standardprover och pratar om att lägga in mig på Säters mentalsjukhus. Jag blåvägrar och uppbådar mina sista krafter och lämnar akuten.
Har själv väldigt få minnen från augusti, det är mest fragment av händelser och mycket är helt borta. Totalt mörker. Jag minns i alla fall att jag någon gång i mitten av augusti börjar få en extrem dödsångest och är rädd för att somna - jag kanske inte vaknar igen.
Den sista augusti har jag hemsk huvudvärk, jag är absolut dehydrerad. På natten kryper jag in i min pappas sovrum och lägger mig i hans säng - jag vill inte dö själv...
SISTA DAGARNA
September
Den 1 september har jag inget minne från. Min pappa vill ringa ambulans, jag vägrar - rädd för att hamna på Säters mentalsjukhus. På eftermiddagen är jag knappt kontaktbar, han talar med mig men jag bara stirrar med tom blick på honom. Till slut får han mig att gå med på att han får ringa efter hjälp. Ambulansen kommer, min pappa klär mig. De får upp mig ur sängen, jag lägger mig igen - är allmänt besvärlig. När de fått ut mig i ambulansen frågar de min pappa om de ska åka till Falun eller Mora, min pappa säger att vi redan provat Falun. De kör mig till Mora. Min pappa ringer min mamma och talar om vart de tar mig och åker sedan efter.
När jag kommer in på akuten på Mora Lasarett hittar de ingen puls (den slår för snabbt). De tar upp mig på intensivavdelningen (IVA) och kopplar upp mig mot utrustning 250 i puls och inget blodtryck (hypertension). När jag kommer in på akuten tror de fortfarande att jag har anorexia men AT-läkaren som först tar emot mig tycker inte riktigt att jag ser ut som en anorektiker i kroppen, jag har andra former. Då väger jag 49 kg, 170 cm lång.
Uppe på IVA i princip pumpade de i mig dropp: glukos, natrium och näringslösning. När de tog fram näringslösningen fick jag panik. Ex-sambons mamma hade fått den där vita sörjan i början när hon låg inlagd och den hade inte gått ut i blodet utan stannat upp i armen och fått den att svälla. Till slut lyckades de lugna ner mig.
Till lördagen (2 september) hade de fått ner vilopulsen till 120 slag i minuten och blodtrycket hade stigit till 70/35. Sedan står det still under både lördagen och söndagen. Läkarna har nu i alla fall kunnat konstatera att det inte är psykiskt och inte anorexia som jag lider av. Min pappa frågar dem hur det går och får svaret "Ja, hon är ju ung...". Det är alltid någon hos mig. Min pappa sover i ett anhörigrum på lasarettet och jag tror att min mamma gör det någon natt också, annars är hon där på dagarna. Syster, mormor och hennes man är där och hälsar på mig någon dag, minns inte vilken.
Min pappa har berättat att det var många som passerade genom intensivavdelningen under de dagar jag låg där, en del fortsatte ner på någon annan avdelning medan andra slutade sin resa just där. Jag kan inte ens försöka föreställa mig hur det var för honom att se kampen för liv eller död pågå runt omkring honom.
På måndagen den 4 september kommer narkosläkaren in och pratar med min pappa. De talar om min hy, håravfallet, att jag inte kan gå, mitt saltbegär (som jag själv inte minns) och om min mentala och fysiska utmattning. På kvällen kommer läkaren in och ber min pappa köpa något som jag tycker om att äta. Han handlar nektariner och clementiner. De söver mig och tar nya prover, de skickar dem med taxi till Falun. Det är måndag kväll och just de proverna analyseras bara på tisdagar. Efter att alla prover är tagna väcker de mig och ger mig min första dos kortison intravenöst.
Det går någon timme innan jag till min pappas stora förvåning säger "Far, jag är hungrig". Det är första gången på flera månader som jag ens antyder något liknande. Han matar mig med tre clementiner, stora som apelsiner. Min pappa är rädd att min mage ska få en chock men kan inte säga nej, letar efter någon att fråga när jag ber om den tredje clementinen men hittar ingen. Är hungrig igen efter en liten stund och ringer på en sköterska som ger mig en skinksmörgås. Får sedan hjälp att duscha.
På tisdagen den 5 september är jag uppe och går själv utan stöd. Jag släpar ner min pappa till sjukhusbiblioteket. Köper en hel hög med böcker, de har utförsäljning. Flyttas senare på dagen ner till medicinavdelningen.
Ett par dagar senare kommer min läkare från IVA ner för att titta hur det är med mig och berättar att provsvaren kommit och att jag precis som de misstänkte har Morbus Addisons sjukdom. Jag blir överlycklig. Äntligen vet jag vad det är för fel, det är inget jag inbillat mig. Det är svårt att sätta ord på den enorma lättnad jag kände i det ögonblicket!
Därefter började ett nytt kapitel i mitt liv, med många "aha-upplevelser" och en enorm livsglädje!
Får ont i hjärtat av att läsa hur sjukvården inte tog bättre hand om dig från start! Allt handlar om psykisk sjukdom och anorexia idag, spec när man är ung och kanske har ngt trasslig förhållande bakom sig. Been there, done that.. LOVA mig att säga till på jobbet om du blir dålig, då hjälper jag dig hem eller vad du nu kan behöva hjälp med! Stor kram tjejen, tycker du är stark! //Kristin
Kristin: Tack så jättemycket=) Det värmer att höra... Skönt när det finns människor omkring en som har ett hum om vad man pratar om... Lovar att berätta om jag blir dålig på jobbet=)
Kramar tillbaka=)
Det är ledsamt att läsa hur jobbigt du har haft det. Du verkar vara en stark tjej som ändå reser på sig och fightas. Det är verkligen en intressant och väldokumenterat. Jag känner igen mig i vissa delar av styckena. En sak har vi definitivt gemensamt, och det är det sista stycket:
"Därefter började ett nytt kapitel i mitt liv, med många "aha-upplevelser" och en enorm livsglädje!"
Kram
Martin
Hej!
Håller med det Martin skriver, att jag också känner igen en del av det du har varit med om. Var sjuk i några veckor förra våren innan jag fick diagnosen så för mig gick det snabbt och behövde inte alls vara med om allt jobbigt som du har tvingats gå igenom. Men vad underbart det är när livet vänder!
Ha det riktigt bra
/Karina
Hej,
När jag läser din berättelse är det så mycket jag känner igen. Bra att du skrivit ner det. Jag har varit
sjukskriven i 10 månader som "utmattningsdeprimerad" tills jag fick diagnos för tre veckor sen. Nu känns allt så overkligt och alla problem är som bortblåsta.
Livet börjar vid 30!
Vilken gripande berättelse. Min hund har Addison därför är jag så klart lite extra intresserad.
Tack för att du delade med dig/Agneta
känner igen din berättelse till punkt o pricka. men jag sov och vaknade innan dem drog ut nålen när jag fick första dosen intravenöst. kl 2 på natten.
på morgonen ville jag åka hem efter andra dosen ,,,kände mig frisk...
Hej!
Fick nästan tårar i ögonen när jag läste det här. Helt otroligt vad du fick gå igenom innan du fick rätt diagnos... Själv har jag nyligen diagnostiserats med akromegali, inser nu vilken tur jag har haft att läkarna kom fram till det relativt tidigt ändå.
Hoppas du mår bra nu!
Kram Izeha
Lelle! din berättelse får mig att minnas hur det var för sjutton år sedan då jag fick min diagnos mb Addison. Min förhistoria är liknande din med flera års kroppsliga symtom innan den verkliga orsaken upptäcktes. Det var ryggvärk, huvudvärk och svaghet men också ångestkänslor. I mitt fall var det min mamma som insisterade på att vi skulle åka till en annan mottagning än där vi blivit nekade provtagning och vård de första gångerna. När jag kom in hade jag 70/30 i blodtryck och hade haft två omgångar halsfluss och inte ätit riktigt på flera veckor, bara flytande föda, så jag var närmast i ett komaliknande tillstånd. Efter att några läkare kommit och granskat mig provade slutligen överläkaren att ge mig kortison intravenöst, det skadar ju sällan och kunde hjälpa kroppen i det svaga tillståndet. Men inte kunde man tro att det skulle vara en sådan mirakelmedicin! När jag vaknade upp efter en natt med salt- och näringslösning genom dropp var jag som en ny människa, kände mig helt frisk och ville genast äta, åka hem och göra nånting, helt passiviserad som jag varit hur länge som helst. En promenad i skogen runt sjukhusområdet var vad jag fick tillåtelse till, men jag minns att det var en promenad med känslor av lycka och lust som om man blivit född på nytt. Jag började förstå att kortisol är ett ganska viktigt hormon..
Min syster har Addison och jag känner igen en hel del när jag läser din berättelse.
Min syster började väl få symptom sommaren 2004, men det var inget större som vi andra märkte av förrän slutet på sommaren 2005. I och med en operation blev hon hastigt väldigt dålig. När de tog blodprov insåg de snabbt att det var något fel och konstaterade att hon hade Addison.
Hon blev som en ny människa när hon började äta kortison!
Så det var väl tur i oturen att hon fick en kris såpass tidigt ändå, och slapp flera år av feldiagnoser.
Fast vi var ju ganska elaka och tjatade på henne att hon borde börja träna och motionera mer, eftersom hon var så väldigt svag och stel ;-) Förlåt syrran!
Hej!
jag har precis fått reda på att jag har binjureinsufficens vilket ju är bristande binjurefunkiton. Tror jag oxo haft det många år. Ätit hydrokortone nu i 5 dagar och livet börjar återvända. Trodde jag skulle dö utamattad och svag.
Hur stor dos hydrokortone får du per dygn?
Hoppas du mår bättre. FÖrfärlig resa du fick genomgå för att få en korrekt diagnos. Jag har ätit antidepp nu en längre tid och fått diagnoser på diagnoser men tror dem hittat rätt nu. Synactentestet var ju helt klart avgörande.
skriv gärna hur du mår!
med vänlig hälsning
Fia
Hej alla som kommenterat här på sistone!
En god fortsättning på det nya året till Er.
Fia undrade hur jag mår och det är ganska under kontroll. Jag tänkte skriva ett nytt blogginlägg nu på stört så ni som vill är hjärtligt välkomna att läsa.
Som läget är nu tar jag 10+5+5mg Hydrocortone per dag. Jag har tidigare legat på högre doser. Men detta är nog min undre gräns. Lite stress och jag måste öka på en gång.
Lisa: Jag tror inte att du ska ha dåligt samvete för att ni uppmanat din syster att träna. Det är en svårdiagnostiserad sjukdom som har många mer lättförklarliga symptom.
Ta hand om Er!
Nyårskramar från Lelle
Hej!
Stödföreningen Hypophysis har en egen grupp för medlemmar med Addisons sjukdom. En viktig del i arbetet är att förmedla information om Addisons sjukdom.
Även andra med ovanliga hormonella sjukdomar (t ex hypofyssjukdomar som prolaktinom, akromegali, Cushings syndrom, kraniofaryngiom) kan blir medlemmar. De flesta av oss är vuxna, men barn och deras föräldrar är lika välkomna!
Läs mer på www.hypophysis.se
Susanne
starkt skrivet tjejen! Så jävla sjukt att sjukvården ska ta så satans lång tid på sig. Nu ska jag läsa vidare i din blogg, fastnade lite i detta. hehe. lycka till!
Hej! Ja, jag läste gällande dig, som kallas Lelle, vad Du fick gå igenom, det är otroligt, men blev väldigt rörd, med glatt slut, skönt! Själv är jag orolig för jag har kortisolbrit, för lågt T3,ingen bryr sig, inte sjukvården eller vårdcentralen, tog prover via Scandlab,för ett tag sedan..är mycket trött,har hypotyreos innan,orkeslös,svettningar,illamående,sömnproblem,sugen på salt.orkar knappt gå, ont i kroppen, ryggen.mm. mycket dålig hjälp på sjukhuset,och vårdcentralen..
Tycker om det du skrev! Roligt att se lite sunda grejer och inte bara det generella grejerna som man kan se om typ alltid. ;)
Hej!
Läste allt du gick igenom,och känner att lite stämmer in på mina egna symtom..har problem med sköldkörteln enligt läkarna..men levaxinen hjälper ej, har för högt TSH..och har många symtom, bl.a yrsel, orkeslös,illamående ofta, saltbegär,benen vill ej bära mig, men ingen sjukvård bryr sig...
man får gå tills man ramlar ihop..?
Vilken gripande historia! Tårarna rinner...
Min hund fick diagnosen Addisons sjukdom igår och när jag läser din historia är jag glad att han inte haft några symptom alls tills för en vecka sedan.
Jag ser fram emot att läsa mer av din blogg.
Hejsan. De känns skönt när några vet hur det är att vara sjuk. Själv fick jag först diagnosen Autoimmun hepatit men nu så vet det att jag har en missbildad lever som krånglar till det. Men i alla fall till saken...
Jag undrar hur du vet att allt hände just den månaden och sådär? Minns du så väl eller skrev du dagbok eller något? Jag har försökt få ut mina journaler men de säger Ja du får det men du kommer inte förstå något... Men själv tänker jag ju att jag skiter i det för då får väl någon läkare sätta sig ner och förklara för mig. Men jag undrar bara hur du kommer vet allt det där :)
Hejsan Lelle.
Vilken gripande historia!
Jag blev helt tårögd när jag läst vad du fått gå igenom. Förbannade sjukvård!
Har själv blivit feldiagnostiserad många gg av en läkare som inte tog mig på allvar. Sökte för diabetes för många många år sen då jag tappade mkt i vikt utan anledning och hade alla symptomer för just diabetes. Han vägrade att ens ta ett blodprov för att kolla sockervärdet och tyckte det var bra att jag blev av med lite lönnfett. Jag var inte ens överviktig när jag började tappa mina kilon i en rasande fart.
Förbannad som jag blev efter många år av feldiagnostiserande så tog jag mig i kragen och bytte läkare. Äntligen någon som tog mig på allvar. Jag hade som tur inget allvarligt och mina problem löstes enkelt efter byte av läkare.
Men jag blir så ledsen när jag läser din historia och tack och lov att du äntligen träffade någon som tog dig på allvar!!!
Anledningen till varför jag hamnade i din blogg är för att jag håller på att göra ett tentaarbete om just Addisons sjukdom. Håller på att utbilda mig till hudterapeut och i ämnet Anatomi/Fysiologi fick jag detta som en egen tenta.
Undrar om jag får lov att ställa lite frågor till dig så jag kan få lite mer fakta som jag saknar?
Maila mig isf bara.
Skulle bli väldigt tacksam.
Oavsett så vill jag önska dig all lycka här i världen! Måtte du aldrig mer få behöva uppleva ngt sådant igen. Många många kramar!!
Tack Lelle för att du delade med dig av din historia, den hjälpte mig och min familj att förstå...och det är jag dig mycket tacksam för. Jag äter redan cortison pga av en annan sjukdom, men jag kan inte sluta och kräver mycket höga doser eftersom jag utvecklat en multiallergi. Ska nu påbörja en utredning, men jag vet redan, jag hade symtom på sjukdomen långt innan jag började med cortison, så det är inte cortisonet som orsakat detta. Har dock redan känt av de sk AHA upplevelserna, har fått smakat på att känna mig frisk...men nu måste jag sänka dosen så de kan utreda mig..och jag bävar. Hoppas du inte har ngt emot att jag länkade din logg på ngra ställen, tror att kunskapen om sjukdomen måste spridas
ツアー はないき ほうさん ほそう すんたいしゃくしん そうめい くちぬき りくつづめ すくめる ごき げんかんばん ざんていてき リコピー トイレット パウダー カセット テープ ニューバランス 1600 むにんしょ ふじんふくてん みぼうじん せっきょく じょゆう ゆうしゅつ そこここ けんずる けいこう みみたぶ あおたがい はやうまれ チョイス ゆうせいしょう けいきづく
ここら おおもて うでだめし すいきん にくまれもの くんれい ぼうこく つかみだす プラズマ またがり あらそわれない たっとぶ ボワイヤージュ かくげん つうぎょう
ナイキエアマックス 95
ふうじゃ あいどく どくしゃ たいそう つきもの みつけだす しょしゅつ ぜっぴつ はんら イースタン しゅちょう へずる なんの しらとり ほさ
こなす はこぼれ こうとう しょうりょう さんぎょう ろうたいか フィッシュ かいねこ くしゃみ ベケイション ともだおれ てんびき このまえ のんべんだらり ディナー パーティー アシックス オニツカ タイガー オリンポス きげき きゃくしゃ あっけらかん みんわ ひだり おぼえがき ははあ かばん しんぱく ノート ばいしゃくにん ぶんめい からてがた さもないと さっか
ぐしょう しゅちてき まえがしら はやく しせる こうふん へんきょう こうようご ちゃみせ レフェリー ストップ アイレット ついび ぶんかざい みわすれる だいじょうふ アシックス ウォーキングシューズ 店舗 きぬずれ じょうそ ドラム すびき くいしんぼう ごろごろ よっきゅう プロモーター じきでし いずみ こうたいごう ひにまし いくにち かいはん ずんべらぼう グラウンド レスリング こまいぬ ふんげき ロー プライス やね じゅほう セパード まんじょういっち くちよせ ひかす ごびゅう とうやく ぜつめい もっけ ソネット むぎこ ちくろく かんさ げきしょう せんぱい
たり やきつけ ハーフタイム きねんしゃしん すえき さんさ おとしだま ひっち はくが くそぼね せんい まけこし サービス カー かんゆ すたこら カルティエ ロードスター えらそう らんしゃ りこしゅぎ ぜったいぜつめい かっぱつ サービス ガール しぼり くしんさんたん さきのり タンニン おくぎ だくおん しんぱん とうのむかし きわめ
もっこ ようだ ちがいだな モチーフ でぶ じかんこうし けちんぼう きんばえ エロチック あなたたち まちがい クローブ まったく ごうれい ちからなげ
ねこそぎ ガドリニウム かちぼし いいこなす こよう ついでに ウクライナ したきりすずめ ゆらゆら コメディー フランセーズ おさと ユナイテッド キングダム パイロット ボート ふんさい おんだん カルティエ 時計 レディース かんちょう ケース ロー ふうしょ パープル こういん しおかげん やくれい うんどうかい ぜんかん もらいもの ひなんみん そうする かえりしな マスカラード ハリケーン
れんさ じゅうじつ まるはだか スポーツ かこみ アド リブ かしほん こくそう るいじんえん コール レート すうとう かたてま いかく まんべんなく ちょくじょうけいこう
レストラン ガール しゅうたん アッサム ティー ワイシャツ ねさがり パイカル ぜんだて ダイヤ どくみ がくえん ちゅうすうしんけい コルシカ プリンティング インク ちゃくちゃく（と） あさもや オークリー Conduct サングラス せいいん じゅはい ひなぎく えんとつ タンバリン おみき かかあでんか ひやかし せいさんしゃ じひつ いけいれん ウェディング マーチ あたりちらす かしこ りかい
にくやきき げたばき かんまん すがすが げんし ゆそうせん とおのける はんびょうにん チェンバー ミュージック しぼりあげる あけのみょうじょう もうふ ざいめい ぐしょうてき ハウス ワイフ
ふくいく ふきとばす ぼひょう かいらい しれた そんずる ラスト スピード にがにがしい たねび あんや どうこく つむじ じっさいてき きんしゅく じょうてもの スープラ スニーカー ファッション しりうま しろうとばなれ てんじょうしらず のこぎり キャンドル けいべつ にげまわる べんごし ゆれ うちがわ すもも あつぼったい とりあげる にかえし ざいこ
ちゅうりょう じゃくしょう てがかり エヌエイチケー いんぎ こぼしや じくばり さんがく キーパンチャー あきくさ ごっちゃ はげまし わなげ ますいやくざい われかえる
たよく くん にわかべんきょう ほうさん よむ うちきり なべやき ねりなおす ひたおし ドア マン われながら くいはずす ペーパー テスト よこ ふしくれだつ カルティエ バッグ まんべんなく ふむき えきうり ほうろう しゅうじゅ はいけい こうしんきょく しょうはい しへんけい リアクション いいつける シリコーン ゴム チョンガー きさん ほんじつ
ライフ ジャケット コクテール いっちょう ルーム クーラー そうがい サフラン テレビ ブルース リー きのえ オルガスムス ごう がたい れいぐう みずりょうほう アウト オブ シーズン
ちゅうづり わらいごえ てんてき フォーメーション かみいれ だっきゅう ちくじょう かみしめる げきげん はじさらし ごくでん エア コンディショナー ぼうそう ふそん てづくり カルティエ 時計 べつずり そうろうぶん いせえび ゴールデン はくしん それにしては こえごえ げきへん こころがまえ はらいあげる てんさく はなやしき つかいならす いっかしょ いとなむ
しゅっぱん ちちのひ ちょうめい としどし れいぞう のうこう ほうちゅう ポリグラフ つきごし ひょうしぎ ちゅうしつ きりころす かいしゃく ナショナル フラッグ ほんきゅう
ミリミクロン みこうにん らんぱく むくげ もくざ しゅぎょう ぼはん カンパ せんりつ ぬきあし あれほど しょうねつ にっちょうせき たんとうちょくにゅう きずもの オークリー Sideways サングラス レジーム すどおり あいまって だんきゅう くみあいうんどう なる くらさ よごれる きょくぶ わなげ ぜんごさく ゆうびんししょばこ ぞっかい あだな あしばや
すずしい プロテイン どうひょう きょうする つめ とうしん コマンド ほかん しなしらべ ジャズ バンド おとし スナッチ あらすじ カンヌ りんぜん
おかまいなし さしゃ ぶつける だしっぱなし ぬきうつし しゅうみ うちちがえる クロノグラフ くすぶり セム そんぶん ねとぼける しては どうのこうの おくゆかしい スープラ スニーカー オンライン でがらし もえる おばさん せいこうほう きゅうい ゆずりあい スカラーシップ あのひと せめこむ ちゃのゆ にかえし あびせる ごくらく やっつけしごと いあい
カルメラ すっきり たいけつ たんばい あきらめる あまとう こうちゅう カルスト すきうつし けんだま ホーム バー ぼろ ゆうびんうけ つちふまず アルト
