Lelle om Addison

Jag har varit väldigt trött och hängig på sistone. I helgen tror jag att jag hade feber. Svimmade nästan hos frissan i lördags. Åkte hem och däckade för att vakna någon gång på söndag kväll. Det var inte som när jag varit som mest sjuk. Jag var kontaktbar och var uppe och drack och åt några gånger bara för att sedan somna om.

I morse ringde jag till endokrinmottagningen för att försöka få kontakt med min läkare. Han var hemma sjukskriven. Som jag tidigare skrivit är han väl egentligen den enda på mitt lasarett med endokrin inriktning.
Sköterskan jag talade med undrade om jag inte kunde vända mig till min vårdcentral. Hon verkade dock förstå mig när jag sa att jag tror att de inte kommer att känna sig så säkra på sjukdomen att de vågar skriva ut någonting åt mig (jag misstänker saltbrist det vill säga Florinef).
Hon sa att om det inte blev värre kunde jag försöka se om min läkare hade piggnat till i slutet av veckan. Jag gör så, så länge jag orkar till jobbet får det gå. I dag har jag överdoserat kortison och är därför alldeles för pigg för den sena timmen.

Jag vet inte om det är flera som känner som jag har gjort på sista tiden. Som vikarie på olika redaktioner på tidningen träffar jag ofta nya medarbetare och har kommit på mig själv med att försöka att smita undan från att behöva förklara vad Addisons sjukdom är. Jag säger bara "min sjukdom" och "mina mediciner". En del frågar ändå och andra tror nog att jag berättat för dem tidigare men att de glömt av.
Jag vill ju egentligen informera. Ibland orkar jag bara inte. Men för min egen och andra med diagnosen är det inte rättvist att bara marginalisera den.
Uppryckning Lelle!

Ha det gott kära läsare och förhoppning om en trevlig morgondag!