Lelle om Addison

Tiden bara rusar fram. hur ska man hinna med allt man önskar? Solen har knappt gått upp när man åker till jobbet och har definitivt gått ner när man kommer hem. Man landar i soffan helt utslagen innan man till slut tar sig till sängen och somnar med näsan i sudoku-boken och pennan i handen.

För ett år sedan hade jag en nyvunnen livslust, en respekt för livet och en syn på tillvaron som enbart positiv. Jag bestämde mig för att leva, att få ut mer av de dagar, veckor, år och decennier(?) jag har kvar. Jag har fortfarande en positiv syn på livet och en livslust jag aldrig känt motsvarighet till. Ändå känns det som jag inte får ut riktigt det jag vill av livet. Missförstå mig rätt, jag älskar min sambo, min familj och jag har ett arbete jag stormtrivs med. Men det blir inte tillräckligt mycket tid över på dagarna att göra det jag vill för dem jag prioriterar högst.

Det här inlägget är svårt att skriva, jag vill inte klaga. Det är så många som inte har det så bra och har de förutsättningarna som jag har. Vad jag egentligen vill säga med inlägget är att livet inte riktigt går i den riktning jag föreställde mig strax efter diagnosen för ett år sedan.

Nu ska jag surfa vidare en stund innan min absoluta favoritserie Scrubs börjar 23.15.

Godnatt på Er!