Lelle om Addison

I Borlänge vid grabbens dator 13.57 - torsdag 10 maj

Nej, bitter är jag absolut inte! Hur fantastiskt underbart är det inte att få leva? Att kunna gå ut i solen och lyssna på ljuden från staden och höra fåglarna kvittra utan att bli stressad av att det är för mycket ljud. Att kunna lyssna på musik igen! Framförallt det här med musiken är en stor anledning till glädje för mig. Har sedan tonårstiden alltid lyssnat mycket på musik och det har alltid varit ett viktigt inslag i min vardag men några år innan diagnosen började jag bli stressad och upplevde den mesta musiken som oljud och störningsmoment - och då lyssnar jag i vanliga fall mest på hårdrock och metal (som för många "friska" bara i sig är stressande oljud). Men sedan jag började medicinera har jag hittat tillbaka till musiken igen, det är knappt att det är tyst någon gång - det finns ju så mycket bra musik att lyssna på och låttexter att begrunda...

Visst är det inte bra alla dagar men jag försöker att tänka tillbaka på hur det varit och hur jag har mått och försöka att hålla en positiv inställning. Jag vill absolut inte uppfattas som någon som sitter och tycker synd om sig själv för att jag har en sjukdom. Jag vill inte heller se mig som sjuk - jag är ju inte sjuk när jag medicinerar och det fungerar som det ska... Missförstå mig rätt - jag blundar inte för det faktum att jag har addison.

När jag kom ut från lasarettet i höstas så fick jag ett råd av en av mina bästa vänner. Han sa till mig något i stil med: "Visst du har du har addisons sjukdom - du är sjuk. Men kom ihåg att du är Lelle i första hand, låt inte din sjukdom definiera vem du är..." Det var ett av de bästa råd jag fått i hela mitt liv. Det är så lätt att låta en sjukdom ta för stor plats i ens liv - det är något man måste leva med, inte något att leva för.

Det som jag gått igenom har öppnat ögonen på mig och fått mig att inse att jag inte är någon superkvinna och likaså att jag också är en vanlig dödlig. Att inse att man inte kommer leva för alltid har fått mig att försöka ta vara på den tid som är tilldelad mig. Samtidígt så inser man att man kanske lite oftare ska tala om för dem som man håller av att de är betydelsefulla och älskade. Jag tror att många idag har alldeles för bråttom och är för stressade för att komma ihåg vad som verkligen är viktigt och appropå musik så säger refrängen i Mötley Crües If I Die Tomorrow, precis det jag försöker förklara...

If I die tomorrow
As the minutes fade away
I can't remember
Have I said all I can say?
You're my everything
You make me feel so alive
If I die tomorrow
(Mötley Crüe - Red White & Crue, 2005 - IF I DIE TOMORROW)

Jag är inte bitter, det finns så mycket annat att lägga sin energi på. Visst blir jag också upprörd och tappar sugen men jag tar ett djupt andetag och låter det rinna av...

Ha en trevlig kväll!