Lelle om Addison

I Borlänge vid grabbens dator 04.02 - natten mot tisdag 5 juni

Jo, jag är vaken än. Ska upp till Leksand och jobba men det lär inte bli förrän till lunch. Igår morse blev klockan 06.00 någonting innan ögonen drog ner persiennerna för sista gången.

Har funderat lite över livet men framför allt döden under kvällen. Anledningen till detta är en länk till ett abstract (engelsk sammanfattning till en forskningsrapport) som jag hittade under nyheter på addison.se. Titeln till rapporten är "Premature mortality in patients with Addison's disease: a population-based study" framlagd vid institutionen för endokrinologi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Tyvärr så finns bara abstractet att läsa och hela forskningsrapporten kräver någon form av lösenord för att ta del av.

Det som går att utläsa från sammanfattningen är att mellan åren 1987 - 2001 diagnostiserades i Sverige 1675 personer med addisons sjukdom och dessa har ingått i undersökningen. Syftet var att undersöka huruvida de patienter som diagnostiserats med addisons sjukdom och medicinerade med kortison löpte någon större risk än den övriga svenska befolkningen att dö en för tidig död. Resultatet visade att under perioden som undersökningen spände över dog 507 av personerna med addisons sjukdom i främst infektionsrelaterade sjukdomar samt hjärt- och kärlsjukdomar. När de jämförde resultatet med den genomsnittliga svenska befolkningen skulle 199 av dessa ha avlidit. Slutsatsen som dras av forskarna är att man som addisonsjuk löper dubbelt så stor riska att avlida för tidigt i förhållande till den genomsnittlige svensken. (Är det någon som anser att jag missförstått något eller har något annat att tillägga är ni väldigt välkomna att lämna kommentarer. Jag har sammanfattat abstractet så som jag uppfattat det.)

Tyvärr så kommer jag bara åt abstractet och man bör väl egentligen ta del av hela undersökningen innan man drar täcket över huvudet eller gräver ner sig. Nej, det finns det i och för sig ingen anledning att göra i vilket fall. Har man addisons sjukdom så behöver man sitt kortison för att överleva, har forskarna rätt i sin rapport så är det inget jag kan göra något åt i alla fall.

Jag försöker inte blunda, jag försöker bara tänka positivt och ta vara på den tid jag har kvar att leva, oavsett hur kort eller lång stund det nu kan tänkas bli. Det är något som varje människa bör försöka att göra oavsett om de lider av någon sjukdom. Att det kan vara svårt det förstår jag, ofta krävs det någon form av väckarklocka för att man ska inse att man inte är evig. Själv så var det min kamp med addison och närapå bortgång som skakade liv i mig.

Jag säger inte att jag inte är opåverkbar, för det är jag definitivt inte, jag blev nog mer berörd av forskarnas resultat än vad jag ännu erkänt för mig själv. Min första reaktion var att jag inte kan luta mig tillbaka och se vad framtiden har att erbjuda utan snarare måste lägga på ett kol för att hinna med allt det jag önskar få ut av mitt liv. Jag irriterade mig sedan på mig själv för att jag "slappnat av" och fallit tillbaka lite i den gamla lunken igen. Jag om någon borde redan veta att jag inte är evig och osårbar, det är lätt att skjuta bort och glömma trots att det var mindre än ett år sedan läkarna stod vid sängen med besvärade miner och kliade sig i huvudet.

Nu känner jag att det här inlägget blev ganska mörkt och dystert trots att det inte riktigt var min intention. Det som jag tycker är viktigt när man får sådan här mindre uppmuntrande information är att tänka på det och de som finns runt omkring en själv - just nu. De som man bryr sig om och älskar.

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite trött och tar chansen när en öppning erbjuds att få sova. Jag är inte säker på att jag bloggat färdigt i ämnet men återkommer i sådana fall åter till mina funderingar.

Godnatt på Er och ta hand om Er!