Saker man inte visste om sig själv...
Ibland tror man att man har fullständig koll på hur man mår och vilka saker som påverkar en. I alla fall gäller det mig. Jag är en person som lägger stor tid på att analysera mig själv och försöker se bakomliggande orsaker till varför jag handlar som jag gör i vissa situationer. Igår dök det dock upp något som jag var helt oförberedd på.
Jag och P satt och tittade på en film och helt plötsligt var det en scen som utlöste en reaktion av minnen i mig. Klarade inte av att fortsätta titta utan hamnade istället gråtandes på köksgolvet. P förstod givetvis ingenting och hur ska jag kunna förklara att allt det som hände mig sista året fram till diagnosen tydligen är ganska öppet och obearbetat. Jag har ju själv hävdat att det är historia.
Nu vet jag i alla fall att jag har en bit kvar på vägen innan jag kan säga "det som skett har skett" och rycka på axlarna. Däremot är jag helt övertygad om att den dagen kommer. Bara för att gamla minnen rycktes upp till ytan igår så innebär det inte att min glädje och tacksamhet över att ha fått en andra chans i livet påverkats det minsta! Ikväll blir det med största sannolikhet ingen film med existensiella frågor utan snarare en klassisk actionrulle, med en konflikt, minst en biljakt och ett hollywood-slut. Det blir nog lugnast så.
Ha en trevlig måndagkväll!
Mju, hoppas du mår bättre sen! Hugz, stranger :)
Hej,
Hittade av en slump din blogg. Min mamma har haft Morbus Addison sen -71 var nära döden innan de upptäckte vad det var för fel, det är ju många år sen o läkarvetenskapen har utvecklats sen dess. Idag är hon 79 år och har levt/lever ett bra liv utan speciellt många bekymmer med sjukdomen, under dessa år har hon endast drabbats 2 ggr av en Addisonkris med blodtrycksfall.
Lycka till i framtiden!!
Kram
Katja: Tack så mycket. Jag mår redan bättre, hade en svacka på några dagar. Det händer nog alla.
Tina: Vad skönt att det gått så pass bra för din mamma och att hon sluppit undan utan så många addisonkriser. Som jag skrivit tidigare här i bloggen så kan det vara en bra idé att vara medveten och ta hänsyn till sin sjukdom men inte låta den definiera vem man är, det tror jag är ett säkert kort för att leva ett bra liv som addisonsjuk.
Kramar
