Man vill ju inte klaga...
I Borlänge vid grabbens dator 09.19 - måndag 7 maj
Jag vet inte hur det är för andra, men själv känner jag att jag slits i två riktningar. Jag vill inte bli en person som bara klagar över hur jag mår men samtidigt så känns det som en säkerhet att tala om för dem som finns i ens närhet hur det är fall man plötsligt skulle bli sämre. Var går gränsen?
Helgen har varit den jobbigaste sedan jag fick diagnosen. Var lite smått yr och ur balans i fredags. I lördags var jag, grabben och syster på Rättviks marknad och jag kände mig stingslig och irriterad - kan inte hjälpa det i de situationerna men jag har extra lätt för att fräsa till människorna i min direkta närhet. Jag vill inte och får extremt dåligt samvete på en gång efteråt. Skulle jobba på videobutiken när vi kom tillbaka till stan men kände mig inte alls i form. Åkte hur som helst dit och började mitt skift. Kom på att jag inte druckit kaffe sedan morgonen och tänkte att det säkert var det som var problemet... Gjorde kaffe och blev mycket piggare - i tjugo minuter - sedan började jag bli yr igen. Insåg att det inte skulle gå att jobba klart utan ringde till min chef som skickade in en kille i personalen som redan hade jobbat förmiddag och bara hunnit vara hemma i två timmar. Fick lite småskakningar redan på jobbet men gjorde mitt bästa för att hålla god min inför kunderna. Ringde till grabben som gick och hämtade mig och min bil då jag inte vågade köra när jag var så skakis.
När vi kom hem så var jag rejält yr och hade svimningsanfall på svimningsanfall. Tog mitt 19.00-kortison lade mig på sängen. Började krampa i armen och skakade i huvudet. Låg på sängen i någon timme, kortisonet började verka och jag blev lite piggare. Grabben lagade mat till mig och vi såg en film. Mådde lite underligt resten av kvällen...
Igår sov vi länge men jag kände redan när jag kom upp att det inte var som det skulle, darrig och lite yr. Ringde till jobbet och de satte in någon annan. Tog det lugnt hela dagen men fick några svimningsanfall och fräste till grabben som säkert blev chockad - förstår inte varför man måste bli så grinig? Ringde på kvällen till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle vänta och ringa till min läkare på endokrin på telefontid nu på morgonen om jag inte blev sämre. Kvällen tillbringades i soffan framför TV:n.
Nu på morgonen har jag efter många om och men kommit fram till en sköterska och förklarat läget. Hon skulle tala med min läkare och återkomma till mig efter det. Väntar...
Ha det bra så länge!
Jag vet inte hur det är för andra, men själv känner jag att jag slits i två riktningar. Jag vill inte bli en person som bara klagar över hur jag mår men samtidigt så känns det som en säkerhet att tala om för dem som finns i ens närhet hur det är fall man plötsligt skulle bli sämre. Var går gränsen?
Helgen har varit den jobbigaste sedan jag fick diagnosen. Var lite smått yr och ur balans i fredags. I lördags var jag, grabben och syster på Rättviks marknad och jag kände mig stingslig och irriterad - kan inte hjälpa det i de situationerna men jag har extra lätt för att fräsa till människorna i min direkta närhet. Jag vill inte och får extremt dåligt samvete på en gång efteråt. Skulle jobba på videobutiken när vi kom tillbaka till stan men kände mig inte alls i form. Åkte hur som helst dit och började mitt skift. Kom på att jag inte druckit kaffe sedan morgonen och tänkte att det säkert var det som var problemet... Gjorde kaffe och blev mycket piggare - i tjugo minuter - sedan började jag bli yr igen. Insåg att det inte skulle gå att jobba klart utan ringde till min chef som skickade in en kille i personalen som redan hade jobbat förmiddag och bara hunnit vara hemma i två timmar. Fick lite småskakningar redan på jobbet men gjorde mitt bästa för att hålla god min inför kunderna. Ringde till grabben som gick och hämtade mig och min bil då jag inte vågade köra när jag var så skakis.
När vi kom hem så var jag rejält yr och hade svimningsanfall på svimningsanfall. Tog mitt 19.00-kortison lade mig på sängen. Började krampa i armen och skakade i huvudet. Låg på sängen i någon timme, kortisonet började verka och jag blev lite piggare. Grabben lagade mat till mig och vi såg en film. Mådde lite underligt resten av kvällen...
Igår sov vi länge men jag kände redan när jag kom upp att det inte var som det skulle, darrig och lite yr. Ringde till jobbet och de satte in någon annan. Tog det lugnt hela dagen men fick några svimningsanfall och fräste till grabben som säkert blev chockad - förstår inte varför man måste bli så grinig? Ringde på kvällen till sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag skulle vänta och ringa till min läkare på endokrin på telefontid nu på morgonen om jag inte blev sämre. Kvällen tillbringades i soffan framför TV:n.
Nu på morgonen har jag efter många om och men kommit fram till en sköterska och förklarat läget. Hon skulle tala med min läkare och återkomma till mig efter det. Väntar...
Ha det bra så länge!
Kommentarer
Trackback
