Gästspel av P
Måste börja med att meddela att det är P som sitter vid tangentbordet denna julinatt. Lelle har nämligen fullt upp med att packa och förbereda sig inför Classic Car Week. Vi åker upp dit i morgon, Lelle på förmiddagen och jag efter jobbet.
Lelle har haft det lite körigt på sistone och humöret har gått upp och ner. Fullt förståeligt med tanke på att flickstackaren har jobbat 23 dagar i sträck och hade sin första semesterdag i dag. Men denna dag har hon haft fullt upp med annat, exempelvis att ordna det mesta till CCW.
Tänkte ta tillfället i akt och försöka beskriva lite hur det är att leva tillsammans med någon som har Addison.
Lelle berättade tämligen omgående när vi började träffas att hon hade en obotlig och avancerad sjukdom och jag försökte förstå vad detta innebar, vad jag kunde göra för att underlätta hennes vardag och så vidare.
Är dock rädd för att jag inte riktigt lyckats med detta. Det har skett alltför många gånger att jag glömmer bort att Lelle inte klarar av stress och jag kommer på mig själv rätt ofta med att ha råkat försatt henne i ännu en stressig situation.
Det verkar dock svårare än jag först trott att ställa om och komma ihåg att det gäller att ta det lugnt och inte alls stressa till olika ställen, vilket jag ofta gjort tidigare. Jag gillar att ha saker planerade och följer gärna mina plötsliga infall jag får, som omkullkastar mina planer för dagen eller kvällen.
Detta fungerar dock inget vidare när man lever med en person som har Addison. Tvära kast och ändrade planer i sista stund får till följd att kroppen tar upp kortisonet i allt större utsträckning och personen blir snabbare trött och humöret börjar svänga allt kraftigare. I varje fall är det så jag har förstått det hela.
Kortisonet gör att Lelle är pigg på kvällarna, vilket jag som kvällsmänniska bara ser som en fördel. Det dumma är att hon är betydligt kvällströttare än jag och när vi väl kommit i säng, tidigast vid tvåtiden, så ska jag upp fem timmar senare.
Mina sömnvanor har inte direkt varit de bästa sedan jag träffade Lelle, men konstigt nog verkar det som att jag redan efter snart fem månader med henne vant mig med att snitta runt fem timmars sömn per natt. På helgerna försöker jag dock bättra på snittet så gott det går.
Gör dock mitt bästa för att se till att hon får i sig sin medicin vid åtta på morgonen. Eftersom jag är lättväckt, till skillnad från Lelle som säkert skulle kunna sova sig igenom en jordbävning.
Jag hoppar dock högt när hennes alarm ringer vid åtta och väcker Lelle som genast försöker spela klarvaken, men som i själva verket är helt borta och knappt medveten om att hon får i sig medicinen. Sen dunkar hon åter huvudet mot kudden och slumrar vidare, medan jag antingen är på väg till jobbet eller somnar om, beroende på mina aktuella arbetstider eller om det är helg.
På sistone har vi dock provat en ny taktik som än så länge fungerat alldeles utmärkt. Den går ut på att jag går upp vid kvart över sju, ser till att Lelle får sin medicin och gör mig sedan i ordning.
Runt halv åtta väcker jag henne och så far vi iväg till The Golden M - McDonald´s för att äta frukost. På det här viset kommer hon upp i god tid, samt får frisk luft och en kopp kaffe.
På vägen hem släpper hon av mig på jobbet och sen åker hon hem för att göra sig i ordning till att åka till sitt jobb. Sen vi började med denna taktik har hon inte kommit försent till jobbet en enda gång, vilket var rätt vanligt tidigare.
Nåja, mitt lilla gästspel här i Lelles blogg börjar nu gå mot sitt slut. Vet inte riktigt om jag lyckades med mitt syfte, att beskriva vardagen för någon som lever med en Addisonsjuk. Men detta inlägg skiljer sig nog en aning jämfört med de övriga inlägg som Lelle brukar skriva.
Tar mig även friheten att lobba lite för min egna blogg som kan beskådas på denna länk.
Önskar eder alla en trevlig vecka. Vi ska i varje fall ha trevligt uppe i Rättvik på CCW! Lelle hoppas kunna blogga några korta inlägg från mobilen.
Ciao
Oj, vad bra skrivet. Det är inte lätt att leva med denna sjukdomen, men det kan inte heller vara så lätt att leva tillsammans med någon som har den.
Det här är ju en sjukdom som inte syns utanpå den som har den och det är inte så lätt för omgivningen att förstå hur den fungerar när man ser ut precis som vanligt.
Måste vara svårt att stå brevid och inte riktigt veta när man skulle kunna underlätta och hur. Går bara till mig själv- Jag är så dålig på begära hjälp med saker. Jag kämpar istället på i det tysta och försöker att klara av allt jag brukat göra då jag var frisk, även om det många gånger är jättetufft och jag till slut stupar av trötthet.
Just såna saker som tvära kast och ändrade planer är otroligt stressande för kroppen och det åtgår mer kortison än vanligt. Man blir sååå trött och humöret svänger för det så frustrerande att inte längre kunna fungera på "normalt sätt" utan att man ska behöva ta extra kortison för att klara av vardagen.
Låter som en bra taktik för att få upp Lelle i tid på morgonen, men nog låter det onödigt lyxigt att äta frukost på McDonald´s varenda dag ;-), om inte annat så skulle man bli döless.
Hoppas ni får det bra i Rättvik!
Hej.
Ville bara säga att jag just sträckläst allt på din blogg och känner igen mig i nästan allt Du skriver. Väldigt skönt att det finns fler som jag... Själv är jag 22 år och har haft addison i lite mer än 2 år nu. Tack för en bra blogg!
Jasså, så det är du som är "min fagra dam" Hur gick det med klädbergen! Jag är en gammal klass kamrat till han som du kallar "P" Tjingeling
Anita: Precis, det är inte det lättaste att gå bedvid och inte veta vad man kan göra för att underlätta vardagen. Men man lär sig något nytt hela tiden och förhoppningsvis ska jag snart ha vant mig av med att stressa upp henne i tid och otid...
Humörsvängningarna får man leva med antar jag, men jag är väl medveten om att de inte är riktade mot mig hela tiden, utan ofta är en följd av medicineringen och stress.
Och ja, det blir onödigt dyrt med frukost "ute" i längen, men som väl är så gäller detta inte varje dag. =)
För övrigt så har vi det bara bra uppe i Rättvik. Jag är hemma och jobbar under fredagen och åker upp igen i kväll. Lelle fick rycka in och jobba lite extra i går, men klarade sig utan extra kortison. Sen hade hon oerhört trevligt under kvällen och natten. Vet dock inte hur pass bra hon mår i dag, förmodligen som hon förtjänar... =)
Wow vilken otroligt intressant läsning! Ni är grymt duktiga skrivare båda två ser jag.
Hej på er alla!
Anita: Det kan inte alltid vara så lätt att ha med mig att göra och jag beundrar P som inte tappar tålamodet med mig. Det finns alltid en annan aspekt, det är inte bara den som är drabbad fysiskt av en sjukdom som påverkas utan även dem omkring.
-
Ellinor: Visst är det skönt att upptäcka att man inte är ensam? Jag kände mig ensam utan att riktigt förstå det förrän jag började blogga här och fått stöd och tips från andra med addison.
-
Johan: Hej! Kul att du hittat hit. Enligt P så är jag tydligen fager - men det kan diskuteras;) Ska kika in i din blogg så småningom. Just hemkommen från semestern, mycket surfande att stå i.
-
Martin: Jag håller med dig, jag tyckte också att det var intressant att läsa hur det är att leva med mig. Det är inte så lätt att komma ihåg att också min sambo påverkas av mitt kortisonupptag.
-
Kramar på Er!
